Falsk lycka

"Jag var överlycklig. Tänk, jag hade lyckats få dem nyktra."

Citat numero dos, från sidan 204.
Detta är taget ur den stund då Leena för första gången på otroligt länge känner sig som prioritet nummer ett. Fastän hon ligger på sjukhus med en smärta så skarp att hon knappt kan resa sig, så är hon ändå lyckligare än vad hon någonsin varit förut. Tänk, hon har tillslut lyckats. Äntligen är hennes föräldrar nyktra. Och allting kommer bli precis som förr.
För vad gör smärtan efter en tarvlig operation henne, om det är det som får hennes föräldrar att hålla sig från spriten? Det är ett pris som hon gladeligen skulle betala, om och om igen om det så behövdes. För den smärtan är absolut ingenting i jämförelse med känslan av att vara totalt övergiven.
Jag kan inte annat än känna medlidande för Leena i denna hopplösa livssituation. Trots att Leena i denna stund är oerhört euforisk så kan jag inte hjälpa att tycka att dessa meningar inte speglar mer än det naiva barnet i Leena som fortfarande kämpar för det bättre. Det är mäkta tragiskt att Leena som så aninglöst sprudlar av glädje, fick känna på denna omöjliga lycka, bara för att återvända till avgrunden. Många gånger är det så mycket hårdare att få hålla om någonting som är så oerhört kärt för dig, för att sedan se hur det upplöses framför dig, än att aldrig haft det i sin äga. Och att invagga Leena denna absoluta falska lycka, var bara grymt och brutalt.