Sid. 177:
"Men mamma och pappa hade ansikten på sina ansikten och det gick inte att prata med dem."
Jag tycker att detta citat visar tydligt hur Leena känner för sina föräldrar. Hon kan inte prata med dem, för de har ansikten på sina ansikten. De har blivit andra, okontaktbara, personer under perioderna.
Jag tycker att det är intressant att läsa att Leenas syn på föräldrarna inte ändras särskilt mycket trots alla fruktansvärda händelser. Hon anser fortfarande att "som vanligt" är den tid då föräldrarna är nyktra och allt är som det skall vara i en familj. Då hennes föräldrar är fulla så är de inte samma personer som de brukar vara, utan de har satt på ansikten på sina ansikten.
Jag kan tänka mig att detta måste vara en väldigt jobbig situation, att se någon som står en nära ändras så och inte kunna prata med den personen om det. Leena gör sitt bästa för att de skall se henne men hon får ingen respons. Att känna sig annorlunda och utanför är hon nog van vid, men att känna utanförskap i sin egen familj är nog hemskt.
Mycket intressant läsning Linn!
SvaraRaderaJag håller med dig, det måste vara helt fruktansvärt att känna att man inte kan prata med sina föräldrar, de som alltid ska finnas till för en!
Väldigt bra skrivet! Det du har skrivit nu är något jag inte har tänkt på förut så du har gjort så att min hjärna går på fullvarv nu o funderar.
SvaraRaderaJa, intressant iakttagelse.
SvaraRadera