"Jag glömde bort att lida lika ofta som jag led. Livet pågick ändå som vanligt"

Nummer tre, från sidan 213 i boken.
Det här citatet var i särklass det som påverkade mig allra mest. Det beskriver att Leena just nu är på den punkt där hon inte längre kan fortsätta, varken framåt eller bakåt. Men trots att Leena lever i total misär, är det allra mest skrämmande för mig att höra att all denna olycka, all ignorans och all avsaknad av kärlek, slutligen blivit Leenas vardag. Detta är ett uttryck sagt av ett barn som till slut har gett upp tron, hoppet och lyckan. Och för mig är det fruktansvärt skakande att höra ett barn uttrycka sig på det här viset.
Leena har blivit utsatt för verbal såväl som kroppslig misshandel, hennes föräldrar lever i en värld insluten i dimma skapad av alkohol och ignorans. Detta har gått så långt att Leena nu ser det som vardag, som en del av sitt liv. Kan ni tänka er det? Att händelserna återupprepas så många gånger att du inte längre kan urskilja skillnaderna mellan dagarna. Att bli utsatt för konstant plåga att det inte längre rör dig ryggen.
Det är vid den här punkt som man vet att de barnen som säger detta, står vid kanten av ett oändligt djup. Men faktum är att detta är så mycket vanligare än vad man tror, och precis som Leena säger, ändå fortsätter livet precis som annars. Överallt omkring oss finns det människor som lever i beständigt lidande, ändock är allting precis som vanligt för oss. Rätt sjukt, eller hur?