"Pappa hade kunnat bli fotbollsproffs, men tyvärr."
Detta träffar inte bara mig, utan mest min egen pappa.
När min pappa växte upp, levde han inte i de bästa förhållanden.
Han levde när det var krig, då fattigheten och hungern var stor i Port Said i mitt hemland Egypten.
Jag kommer ihåg hur han alltid berättade hur hans lag låg under med tre-noll och att han alltid var försenad men kom in i halvlek och avgjorde matchen. Jag kunde se lyckan när han berätta i hans ansikte. Han brukade spela barfota, eftersom på den tiden hade inte hans familj råd med fotbollskor. Han avslutade alltid berättelsen med ett dystert, "Om jag bara hade någon som ville satsa på mig, som ville hjälpa mig att bli något".
Jag tror inte vi uppskattar de förhållanden vi lever i. Vi får göra nästan vad vi vill. Vi får äta fem mål om dagen, om vi orkar och hinner med. Vi har ett eget rum, majoriteten iallfall. En egen data. Minimalt ansvar.
Men på min pappas tid, ungefär den tiden då Svinalängorna utspelade sig, så hade man inte samma möjligheter att uppfylla sina drömmar och ambitioner. Vilket vi borde uppskatta mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar