Har tyvärr ingen bra titel xd

"Jag var visserligen nöjd med deras reaktioner, men inombords pulveriserades jag framför deras ögon."


Det här citatet är mitt allra första citat, och kommer från sidan 186 i boken.
De är inne i ännu en period. Det är som om de knappt hinner avsluta en för att sedan än en gång försvinna in i en ny. Leena är fullständigt nedbruten och fullkomligt desperat efter tröst, efter respons på hennes ljudlösa rop efter hjälp. Men vart hon än tycks vända sig efter vuxen vägledning, sviks hennes förtroende. Och i och med det, börjar Leena att hata. Detta kan tyckas låta konstigt, det finns väl många som hatar? Men sanningen är att ett barn är egentligen aldrig kapabel till att hata, till att fullständigt avsky någon ända in från själen. Ändå hatar Leena. Hon hatar de oinbjudna gästerna, hatar Smugglaren, hatar sina onyktra föräldrar. Men mest av allt, hatar hon sig själv för att vara så totalt maktlös.
I ett ursinnigt försök att väcka sina föräldrar ur den alkoliserade dvalan, riktar hon sin frustration mot dem. Formar den till små giftpilar, och impregnerar dom med sin smärta i hopp om att det ska väcka föräldrarna till liv igen. Att de äntligen skall lyfta på huvudet och se in i allt det kaos de har skapat.
Detta är åtminstone min tolkning av Leenas handlingar, och jag måste säga att om jag någon gång skulle hamna i den livskris som Leena går igenom under den perioden, skulle jag förmodligen agera på samma vis.