Att vara helt maktlös

Mitt fjärde citat är från sidan 227.

”Jag pekade på mammas spruckna läpp och försökte visa dem hålen i väggarna och på golven. Men snälla, ser ni inte att vi nästan håller på att dö?”

Den värsta känsla som finns är enligt mig maktlöshet. När man står vid sidan om, helt oförmögen att påverka händelseförloppet, och ser hur världen sakta faller i bitar. Vissa tillfällen är man helt paralyserad, som när en bil kör mot en i en rasande fart och den slungande kraften från den egna bilens bromsar uteblir. Andra gånger går det så smärtsamt långsamt att man helt enkelt till slut inte orkar kämpa längre. Som när man ser en människa man har älskat så högt sakta tyna bort.

Detta citat berör mig av många anledningar. Jag tycker att det speglar den sorg och den maktlöshet, som Leena är tvungen tampas med. Hon tvingas se sina föräldrar dras djupare och djupare ner i ett ändlöst mörker, och det enda hon kan göra är att titta på.

Jag är en sådan person som sällan kommer ihåg vad jag drömmer om nätterna. Jag minns dock en dröm, som jag drömde när jag var riktigt liten. Jag, mina föräldrar och mina syskon var ute och promenerade. Plötsligt ramlade min lillebror ner i en brunn. Jag är medveten om att detta förmodligen inte låter riktigt klokt. Men om ni någonsin har sett en sådan brunn; smal, fuktig och mörk, så tror jag att ni kan föreställa er att jag uppfattade det som en skrämmande plats. I alla fall. Jag försökte få upp min lillebror, men han befann sig för långt ner. Jag reste mig upp och rusade bort till mina föräldrar, som märkligt nog inte hade märkt något av det som inträffat. ”Hjälp mamma! Hjälp pappa!” försökte jag i drömmen ropa. Men jag fick inte fram några ord. Min mun rörde sig, men inte ett ljud kom över mina läppar. Paniken kom krypande. Sedan vaknade jag, svettig och rädd.

Jag är medveten om att jag inte kan jämföra en dröm med den situation som Leena befinner sig i. Jag har aldrig befunnit mig i en liknande. Men när det kommer till känslan av maktlöshet tror jag att vi alla har upplevt den någon gång. Det kan handla om en dröm som har satt djupa spår, eller en flicka som ingen lyssnar på. Oavsett hur man har upplevt den, tror jag att den känns. När Leena desperat försöker visa socialen hur nära hon är på att gå under, men ingen lyssnar, då tror jag att det känns. Att se människorna vandra därifrån och slukas av ett avlägset mörker, tror jag hon känner i varenda cell i hela sin kropp. Känslan av maktlöshet. Som om man var den minsta personen i hela, vida världen.