Citat från s. 235

Jag var overklig. Men skolan var verklig. Hur tog jag mig dit? Hur tog jag mig hem? Jag råkade komma hem mitt i ett kaotiskt bråk efter friluftsdagen. Det hade gått bra för mig och Cecilia på orienteringen och jag hade lyckats glömma bort läget hemma. Jag blev arg på mig själv när jag öppnade dörren. Hur kunde jag vara så dum?

Jag tycker att det här resonemanget Leena driver med sig själv beskriver hennes liv genom boken på ett bra sätt. Man märker tydligt hur hon i slutet på boken börjar tappa orken när det gäller hennes föräldrar, och mest försöker komma där ifrån.

Det som verkligen definierar det här stycket är att hon blev arg på sig själv för att hon inte tänkte på att hennes föräldrar skulle bråka. Det är väldigt synd att ett barn ska behöva ta för givet att hennes föräldrar slåss och bråkar, och sedan lägga skuld på sig själv för att hon inte gjorde det.

Will :P