Det första citat jag har valt ut är från sid 13.
”Sedan övade sig pappa på att prata svenska, han sa att vi bodde så pra nu. Suttio vem okk en alv kvatrat meter. Vi har ree rum och sök och ett stort haav allteles runtomkring hörnet. Se på utkiken!”
Detta stycke var kanske inte så intressant till en början, men ju mer man läste, desto mer innebörd fick det.
Det framgår verkligen vilken otrolig lyx Leenas familj tyckte det var att komma till Ystad. Toalett inomhus och varmvatten, det var något man inte var van vid. En stor gård där barnen kunde leka, och dessutom nära till havet. Vad var det som gick så snett?
Att människorna som bodde i ”Svinalängorna” till en början var nöjda med sin tillvaro, tvekar jag inte på. Att komma till Sverige sågs nog som en fantastisk möjlighet; ett land där människor värderades lika, och där man skulle kunna bygga upp en trygg framtid för sina barn. Det som satte käppar i hjulet för det, är enligt mig det svenska samhället. Ta bara namnet ”Svinalängorna” som exempel. Visst känns det otroligt onödigt att över huvud taget mynta ett sådant begrepp, när man vet att det gäller människor som har levt under dåliga förhållanden? Vad ger det för signaler till de andra människorna, som redan tidigare var kritiska? Varför placerade man alla invandrare i samma kvarter? Var det ett enkelt sätt att ”sopa” undan människor som inte fick samhället att framstå i god dager?
Jag finner ett svar. Man ville inte ”beblanda” redan boende svenskar med invandrare och människor ur de lägre samhällsklasserna. Kommunens syn på dessa människor banade vägen för andras förtryck. Det är ganska intressant. Hur ofta hör man om sådant? Vi lyfter fram vår svenska kultur, vi ska vara så otroligt öppna och hjälpsamma, vi hjälpte människor med mindre bra förutsättningar. Men hör vi någonsin om hjälpens baksidor?
Det är intressant med en skildring som ”Svinalängorna”, just eftersom den lyfter fram ämnen som vi ofta inte pratar om. Att ett samhälle å ena sidan kan vara för en människa absolut lyx, men å andra sidan ett ställe för människor som samhället inte vill veta av. Att det inte skulle förekomma idag är inte heller riktigt sant. Vår integrationspolitik har i år i och med valet kommit fram i ljuset, och med tiden kommer det säkerligen att bli en allt viktigare fråga. Ett bra första steg är trots allt att arbeta med människors acceptans och respekt av människor ur andra samhällsklasser. Och dessutom att samhället jobbar med människorna, inte emot.
”Sedan övade sig pappa på att prata svenska, han sa att vi bodde så pra nu. Suttio vem okk en alv kvatrat meter. Vi har ree rum och sök och ett stort haav allteles runtomkring hörnet. Se på utkiken!”
Detta stycke var kanske inte så intressant till en början, men ju mer man läste, desto mer innebörd fick det.
Det framgår verkligen vilken otrolig lyx Leenas familj tyckte det var att komma till Ystad. Toalett inomhus och varmvatten, det var något man inte var van vid. En stor gård där barnen kunde leka, och dessutom nära till havet. Vad var det som gick så snett?
Att människorna som bodde i ”Svinalängorna” till en början var nöjda med sin tillvaro, tvekar jag inte på. Att komma till Sverige sågs nog som en fantastisk möjlighet; ett land där människor värderades lika, och där man skulle kunna bygga upp en trygg framtid för sina barn. Det som satte käppar i hjulet för det, är enligt mig det svenska samhället. Ta bara namnet ”Svinalängorna” som exempel. Visst känns det otroligt onödigt att över huvud taget mynta ett sådant begrepp, när man vet att det gäller människor som har levt under dåliga förhållanden? Vad ger det för signaler till de andra människorna, som redan tidigare var kritiska? Varför placerade man alla invandrare i samma kvarter? Var det ett enkelt sätt att ”sopa” undan människor som inte fick samhället att framstå i god dager?
Jag finner ett svar. Man ville inte ”beblanda” redan boende svenskar med invandrare och människor ur de lägre samhällsklasserna. Kommunens syn på dessa människor banade vägen för andras förtryck. Det är ganska intressant. Hur ofta hör man om sådant? Vi lyfter fram vår svenska kultur, vi ska vara så otroligt öppna och hjälpsamma, vi hjälpte människor med mindre bra förutsättningar. Men hör vi någonsin om hjälpens baksidor?
Det är intressant med en skildring som ”Svinalängorna”, just eftersom den lyfter fram ämnen som vi ofta inte pratar om. Att ett samhälle å ena sidan kan vara för en människa absolut lyx, men å andra sidan ett ställe för människor som samhället inte vill veta av. Att det inte skulle förekomma idag är inte heller riktigt sant. Vår integrationspolitik har i år i och med valet kommit fram i ljuset, och med tiden kommer det säkerligen att bli en allt viktigare fråga. Ett bra första steg är trots allt att arbeta med människors acceptans och respekt av människor ur andra samhällsklasser. Och dessutom att samhället jobbar med människorna, inte emot.
Mycket bra inlägg, du tog ett stycke som vid min första anblick var tomt och ointressant, vände ut och in på det och reflekterade på ett väldigt förstående och granskande sätt. Awesome ;)/Will
SvaraRadera