En viktig vändpunkt

Mitt tredje citat är från sidan 182.

”Efter klassfesten hände något med mig som jag inte kände igen. Jag småfrös på väg till och från skolan. Husen med välvda dörrhandtag och tjusiga brevlådor började tilltala mig. Jag tittade in genom de polerade fönsterrutorna. Här blommade alltid blommorna. Här satt de i sköna fåtöljer. Här hade alla mer än varsitt rum.”

Jag valde detta stycke därför att jag tycker detta markerar en viktig vändpunkt i boken. Vi har fått följa Leena, från det att hon var runt 6 år, och under hela denna tid har hon levt i något som jag skulle beskriva som en ”dimma”. Hon har nog aldrig riktigt reflekterat över vilken situation hon befinner sig i, hon har aldrig behövt. Om man är uppväxt i en sådan miljö som Leena och egentligen aldrig har förstått hur bra andra har det, vad har man då att reflektera över?

Genom boken får vi följa en utvecklig. Den handlar dels om Leena som karaktär. Till en början blir berättelsen skildrad ur ett litet barns perspektiv, där mammas och pappas handlingar är helt naturliga. Hur skulle de kunna vara något annat när det är så man alltid har haft det? Med tiden blir Leena mer och mer medveten om sin omgivning, och att hennes familj inte är som alla andra. Samtidigt får hon kämpa mer och mer, för att kunna hålla samman familjen.

Det leder mig till den andra utvecklingen. Föräldrarnas alkoholmissbruk. Från att ha haft relativt glesa perioder (som till en början inte varade speciellt länge), har de till slut perioder i princip hela tiden. Det är denna utveckling som är den mest uppenbara, och som förmodligen har format familjen mest.

Trots att situationen för Leenas och hennes syskons del länge har varit oacceptabel, är det inte förrän vid kapitlet där mitt citat är ifrån, som man upplever att hon börjar fundera över sin egen livssituation och jämföra med andra. Hon beskriver hur hon för första gången har blivit avundsjuk på något, vilket hennes mamma nästan fnyser bort. Jag upplever det nästan som en lättnad; genom att inse hur fruktansvärt dåligt hon har det (och hur bra vissa andra har det), kan hon kanske försöka bryta sig loss från sina föräldrars destruktiva beteende. Om inte, blir det värre; det lär ständigt gnaga inom henne, och det tror jag i sig är ganska destruktivt.

Jag tycker att bokens starka sida är att den berättas ur barnens perspektiv, och att berättelsen växer med tiden. Språket är fruktansvärt på många ställen, meningar är inte sammanhängande och stundtals kan alla finska fraser göra mig riktigt förvirrad. Men det ger också boken ett djup, en slags realistisk ”touch”. Människans liv är inte grammatiskt korrekt – och det tycker jag att författaren lyckas fånga riktigt bra.